<3

Jag skäms nästan över att behöva berätta för människor i min omgivning, om vad det är som har hänt. Jag skäms för att jag inte är ledsen, för det är jag inte. Nä, snarare tvärtom, det är en lättnad. Kan man verkligen säga att det är en lättnad över att veta att en människa precis har gått bort. En människa som borde ha stått mig nära men som faktiskt inte gjorde det? Det är därför jag skäms. Jag tog aldrig tag i det, jag lärde mig aldrig känna dig. Men hur lätt hade det varit, jag hade ju aldrig fått veta någonting om dig, jag hade heller inte förstått om du tyckte det jag pratade om var intressant. Jag vet att jag hade kunnat gå till dig, bara visa att jag faktiskt var en del ut av hans liv och att jag brydde mig. Men jag gjorde det inte och jag är ledsen för det. I 12 år har jag undevikt dig. Ja det hände för 12 år sen, jag var ju inet så gammal då? Jag kände dig ju innan du blev "sjuk", men jag har ju innget minne ut av det... Jag har dåligt samvete, det har jag, för jag tog aldrig chansen och nu är det försent. Förlåt. Vila i frid, Morfar.