:'(

Jag kände på ett sätt ett tvång. Kändes som om jag hade gjort någon besviken om jag inte åkte dit, gjort honom besviken. Precis som om att "vågar du inte se mig död och inse att det är för sent att lägga tid på att komma hit". Nä jag var bara tvungen att åka till Alegården en sista gång.

Vi gick ner i källaren och kände att pulsen började slå, stannade utanför en dörr. På dörren stod det bårrum. Han som hade gjort iårdning morfar förklarade att rummet var litet och att kistan stod mitt i rummet och att vi skulle gå in och öppna kistan, tillsammans. Han öppnade dörren, Kalle väntade utanför han ville gå in själv efter oss, och när vi kom in i rummet fick jag en konstig känsla inombords. Det fanns ett par stolar, några tända ljus och det var varmt där inne. Kistan stod i mitten ut av det lilla rummet precis som han hade sagt. Vi stod där framför kistan och han öppnade den och jag kände mig knäsvag, nu började även mina ögon fyllas av tårar. Där låg min morfar finklädd i en enkel kista. Han hade en duk över ansiktet. Jag såg hans händer som de hade lagt uppe på hans bröst, men de hade inte kunnat knäppa hans händer för hans vänster hand har alltid varit ihopknuten. När mannen sedan tog bort duken från hans ansikte kunde jag inte längre hålla det inne, tårarna rann och näsan rann. Mamma gick fram till sin egen pappa och rörde vid honom, hon grät. Mannen gick ut och sa att han skulle lämna oss ifred men jag pep efter. Jag ville inte möta Kalles blick så jag tittade ner i marken och försvann ut, ut från Alegården. Mina händer skakade och jag var chockad, jag grät och jag grät. Pappa ropade efter mig men jag fortsatte att gå och han vände när han förstod att jag ville vara ifred...